Peace out

Livet är som en livlig stad.

Jag känner mig ensam,borta.Jag vet inte vad jag vill.Jag känner längre inte igen mig.Jag är inte densamma som jag va förut och det skrämmer mig.Man kan komparera livet precis som en gång när jag gick i någon stad som jag inte kände till.
Jag går rakt men tvivlar lite,tittar på vägskyltarna,tittar på alla andra som vet vägarna utantill och ser hur säkra det går.Helt plötsligt snubblar jag och tappar min väska,allting trillar ut.jag böjer mig för att ta upp allt och jag ser upp och kollar på alla andra som går rakt och tittar ner på mig kallt.Jag känner mig iaktagen och ensam och smått förnedrad som måste ligga på knä och plocka upp allt jag tappat.Sedan ställer jag mig upp lite skenerad och fortsätter gå.Men sen tänker jag på att jag inte vet vart jag ska gå.Jag följer efter andra men sen stannar jag upp och frågar mig själv vad jag håller på med,såhär kan man ju inte leva.jag vet inte vart jag vill.samtidigt som jag inte orkar hitta en väg.Där står jag helt ensam och vet inte vad jag ska göra.jag vågar inte.jag vill inte.